Läser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.
Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.
Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.
Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.
Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.
Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.
Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.
Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.
Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.
Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.
Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.
Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.
Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.
DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se
Kort sagt 
Jag hoppas att åtminstone någon bostadspolitiker läser ditt kloka inlägg.
Det kallar jag att sätta fingret på den riktiga frågan. Saknar civilkurage hos de ansvariga och beklagar att konsumenterna inte förstår och bara upprepar. Det är våra rättigheter till tak över huvudet det handlar om i slutändan.
Ett mycket välformulerat och klarsynt inlägg i debatten om planeringen! Här avslöjar Örjan Wikfoss myterna som frodas kring hur man ska lösa krisen inom bostadsbyggandet. Det är inte genom förändringar i planeringsprocessen och inskränkning av medborgarnas inflytande över planeringen som kisen i bostadsbyggandet kan lösas. Inte heller genom att ta bort vissa regler som ställer krav på bra funktion och kvalitet när man planerar och bygger bostäder. Det behövs i stället en framsynt bostadspolitik som prioriterar alla medborgares verkliga behov av en bra bostad. Det innebär att man borde sätta i andra hand alla särintressen som tjänar stora pengar på den bostadsbrist som råder och som skapats främst genom övertron på att marknaden skulle lösa bostadsfrågan!
Fast detta stämmer inte. Det är sant att det är en ideologisk konflikt men den handlar om att man försöker använda bostadsbristen som verktyg för att driva igenom annat. Men det egentliga skälet till att det byggs för lite är att kommunerna som har planmonopol också är stora markägare och därför systematiskt använder planmonopolet för att driva upp priserna på den egna marken.
Det är möjligt att bilden är så i delar av landet men på andra håll stämmer det inte alls. I Skåne har Länsstyrelsen kartlagt varför det inte byggs tillräckligt i länet trots massor av färdiga, outnyttjade detaljplaner. Svaret är kortfattat att det (av olika skäl) finns för få som är beredda (har möjlighet) att betala det pris för bostäderna som byggarna (eller hyresvärdarna) begär för bostäderna. Om man från regeringshåll inte har koll på hur förutsättningarna ser ut (i hela landet) kommer det vara svårt att hitta en lösning på bostadsbristen. En fungerande lösning är ju beroende av en rättvisande beskrivning av verkligheten.
Håller fullständigt med att större byggföretag sitter på planlagd mark och vill få ut medan befogat. Det är ”marknaden” som spekulerar. Acceptera det och ta åtgärder därefter. Det är inte att vara företagsfientlig utan människovänlig.