Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,

One thought on “Komprometterande utemiljöer för barn

  1. Gösta Blücher skriver:

    Bra artikel! När jag var tämligen ny på Statens planverk i början på 70-talet var jag med om att driva fram en ändring i dåvarande byggnadslag så att fastighetsägare inte bara var skyldiga att se till att det fanns plats för bilar utan även för barns lek. Den finns något förändrad kvar, men negligeras uppenbarligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s