Gärna bostäder, men också hus för kultur

Det omfattande bostadsbyggandet och skillnaderna i inkomst, utbildning, hälsa och livslängd mellan olika stadsdelar driver frågan om lokaler för kultur och möten. Segregationen försvagar livskvaliteten och den sociala hållbarheten. En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år behöver mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i olikhet och mångfald.

Nya bostäder är dessutom ofta ytsnåla och små och bostadshusen ligger tätt på gränsen till trångt. Det behövs hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Kommunerna ställs därför inför ett växande behov av nya lokaler för delvis nya ändamål. Det som fattas är mötesplatser av olika slag, hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter.

Dessa gemensamma mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men det är just kombinationen av det professionella utövandet och invånarnas eget skapande och samskapande som står i fokus.

Bibliotek, teaterscen och evenemangssal i en mångsidigt användbar black box, verkstäder av olika slag och mötesrum och café utgör kärnfunktioner. Dessa nya byggnader ska alltså klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan bedrivas i samma lokaler vid olika tidpunkter under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Det handlar om att kunna ställa om mellan olika verksamheter i takt med att intressena hos användarna förändras. Idag kan man se ett tydligt fokus på musik, dans, film, video-, webb- och pod-produktion, men också klassiska verksamheter som keramik, slöjd, teckning och målning. Personalen fungerar som mentorer och stöd. Med en klok lokaldisposition underlättas deras uppgift att varsamt vaka över verksamheterna.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av integritet och trygghet. Det innebär både samlande öppna och avgränsande slutna rum, rum för spontana möten och rum för koncentration och avskildhet. Rum som möjliggör flexibel användning, men som fullt ut stöder varje specifik användning.

Central placering i bostadsnära lägen är avgörande för att erhålla tillräcklig exponering och inbjudan till verksamheterna i kulturhusen. Exponeringen kan förstärkas genom särpräglad arkitektur. Grundläggande är att förstå flödena i stadsdelen. Hur människor i olika åldrar och med olika bakgrund och kön rör sig i området på olika tider av dygnet. Med en klok placering av byggnaden kan man påverka, förändra och förbättra flödena i området och skapa upplysta, befolkade och trygga nya platser som alla människor vågar besöka.

Det gäller att undvika misstaget att på nytt bygga renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Bild: Lokstallet i Katrineholm. Framgångsrik konvertering till kulturhus. Här finns scen och dansgolv, studios och verkstäder, café och mötesrum, samt en modern black box med teaterscen, foajé och loger. Foto: Örjan Wikforss

Länk till: Framtidens kulturlokaler – publikation och bildspel

Regler är en arbetsbesparande uppfinning

Det går inte en dag utan att någon kräver färre regler. Regler ses som något onödigt ont. Bättre då att lita till den osynliga handen och att dess marknadsmekanismer styr allt till rätta med automatik. Det är så lätt att vinna poäng på krav om regelavveckling, trots att det inte finns något enda exempel på en demokratisk marknadsekonomi som klarat sig utan gemensamma regler som balanserande motkrafter till marknadsmekanismerna.

När begreppet regler används i den politiska debatten handlar det allt som oftast om statens roll i marknadsekonomin. Men regler är också ett nyckelbegrepp för olika professioner. Regelanvändning och regelförståelse är starkt förbundna med kärnan i yrkeskunnandet.

Politikens förförande lockrop om regelförenkling kan få förödande effekter om de utan eftertanke förs över till olika yrkesdomäner. Och det är dessvärre just det som nu sker inom stadsplanering, arkitektur och byggande. För vem vill inte ha modernare byggregler, snabbare planbesked och fritt fram att bygga helt efter eget huvud? Den goda viljan håller på att bli det bästas fiende.

Tillgången till regler är i själva verket en grundförutsättning för att vi överhuvud taget ska kunna föra över kunskaper mellan olika yrkesgrupper och generationer. Regler är en specifik och mycket praktisk kunskapsform. De utgör ”en mänsklig konstruktion med syfte att tjäna den praktiska diskursen”, en tids- och arbetsbesparande uppfinning, enligt filosofen Joseph Raz i ”Practical Reason and Norms” (1975).

Yrkeskunnandets omistliga tre dimensioner är påståendekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap. Yrkesutövaren måste inte bara besitta formella kunskaper utan också tillräcklig användningsfärdighet och förtrogenhet med den specifika situationen som reglerna tillämpas i. Reglerna fångar vetenskapligt verifierad kunskap, men också en fond av erfarenhet och beprövad kunskap. De speglar det kollaborativa i all yrkesutövning och utgör en av många uppbyggd kunskap, ett slags kollektiv intelligens.

Djupt yrkeskunnande är också att ha omdömet att inse värdet av regeln och hur den kan och inte kan tillämpas i den specifika situationen. Men också hur den kan utvecklas. Forskaren och författaren Maria Hammarén uttrycker det så här fint i avhandlingen ”Ledtråd i förvandling” (1999):

”När den verklige experten handlar i samklang med sin kunskaps innersta kvaliteter är hon med sina sinnen närvarande i en värld med historia som står öppen för nya erfarenheter”.

Utan denna insikt kan många regler te sig både obegripliga, krångliga och onödiga. Ut åker därför värdefull teoretisk och praktisk kunskap, utan att ersättas av ny, när politiken röjer i yrkesdomänerna utan att inse konsekvenserna.

Bild: Markthalle, Rotterdam Foto: Örjan Wikforss

Stadsarkitekt utan rätt att bestämma

Stockholms stad annonserar nu efter en stadsarkitekt som ska arbeta ”övergripande och strategiskt på uppdrag av förvaltningsledningen”. Stadsarkitekten förväntas samarbeta och kommunicera och vara ”en viktig länk i stadsutvecklingsprocessen i samverkan mellan plan och bygglov”. Som arbetsform nämns projekt, alltså den temporära arbetsformen som kan startas och avslutas när som helst. Stadsarkitekten rapporterar till stadsbyggnadsdirektören som bestämmer, för det kommer inte Stockholms nya stadsarkitekt att få mandat till av annonsen att döma.

Vill vi ha en stadsarkitekt utan rätt att bestämma?

Stockholms topografi är unik och den har format staden under århundraden. Ett hundratal stadsdelar, vatten, berg och grönkilar bildar en stadsväv som är mycket särpräglad och älskad. Nu står staden inför ytterligare en kraftig utbyggnad och denna gång i en politisk kontext som ropar snabba processer, avreglering och större frihet för marknadskrafterna. I den klassiska balansen mellan de enskilda och allmänna intressena förskjuts nu makten till de enskilda. Det råder en vild jakt på byggbara tomter, tak, kajer och bergsskärningar.

Vem borde inneha kompetensen, mandatet och makten att upprätthålla balansen mellan motstridiga intressen i stadsbyggandet om inte stadsarkitekten?

Under alla mina år som praktiserande arkitekt har jag aldrig mött en fastighetsägare, investerare, exploatör eller byggare som inte vill veta vad som händer på granntomten. De har alltid velat ha skarpa och pålitliga besked om vad som planeras runt den egna fastigheten. Det minskar riskerna och ökar möjligheterna att fatta beslut om fortsatt utveckling.

Mycket av den osäkerhet som har varit fastighetsägarnas vardag under senare år har berott på avsaknad av en uttalad hållning till vilka principer som ska vara vägledande för stadens utveckling. Det räcker inte med att säga att nya byggnader, ombyggnader och påbyggnader ska tillföra mer än vad de tar. Det är alltför vagt, tolkningsbart och ett typiskt svar från en ledande befattningshavare som inte har rätten att bestämma. Allt flyter, osäkerheten sprider sig. Överordnade myndigheter som Länsstyrelsen vet inte mot vad en plan ska prövas.

Och allmänheten behöver en stadsarkitekt som kan stå upp för det allmänna intresset, ta fighterna när det behövs och vara stark i den rollen.

I annonsen önskar Stockholms stad att den nya stadsarkitekten ”på ett tydligt och begripligt sätt kan förmedla information till alla som berörs av våra processer”. Men det förutsätter en helt annan och mycket tydligare roll än den annonsen beskriver.

Det är typiskt för vår tid att inte våga ge skarpa mandat, att ludda till organisationen med vackert tal om samverkan, samarbete och teamkänsla. Allt detta som skapar förvirring, osäkerhet och avsaknad av en tydlig hållning och vägledande principer mot vilka exploatörernas projekt kan slipas.

Stockholm behöver en stadsarkitekt med rätt att bestämma.

Publiceras också på fastighetsnytt.se

Måste arkitekten vara en bråkstake?

Inför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Christers felskär

Idag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Det nya finns inte i det gamla

Det nya finns inte i det gamla. Orden är Mats Svegfors i den färska rapporten ”Upplev kultur var dag”. En annorlunda byggnad i centrum av en mindre stad kan utmana etablerad smak och etablerade föreställningar men på lite längre sikt bidra till stadens kulturella värden. På kort sikt kan byggnaden vara kontroversiell och närmast framstå som en belastning för kommunen.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Backström & Reinius Tempo–fasad i Uppsala vars rivning härom veckan upprörde lika mycket som när tårtpappersfasaden i betong stod klar 1960, och Tham & Videgårds speglande glasfasad på samma hus som man nu upprörs över redan innan den är byggd.

Mats Svegfors har på uppdrag av de tre landstingen Dalarna, Örebro och Västernorrland och i samverkan med Svensk Form och Sveriges Arkitekter gjort en förstudie som också innehåller konkreta förslag till en ”Stärkt nationell infrastruktur för design och arkitektur”. Kulturrådet har beviljat medel till studien.

Det är en vass analys framför allt av samhällsförändringar, styrmekanismer och maktförhållanden. Intressant är att den statliga kulturpolitiken delvis har regionaliserats. Det öppnar för en flernivåstyrning stat-region-kommun som skulle kunna ge kraft åt en förnyad nationell arkitekturpolitik.

Den tidigare arkitekturpolitiken, Framtidsformer 1998, stannade vid den statliga nivån och åstadkom kanske just därför få påtagliga resultat. Om den nu pågående arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” beaktar den regionala och kommunala nivån finns bättre förutsättningar för genomslag där människor bor och verkar. Det är först när de tre samhällsnivåerna gemensamt formulerar strategier som genomslaget kan bli riktigt stort. Och det vill till förändring på alla dessa nivåer om Sverige ska bli ett arkitekturland.

De regionala rapporterna i utredningen berättar nämligen om ”lågt formmedvetande, lågt allmänt intresse, svag ställning för form och framför allt för arkitektur. Det finns inga självklara och starka nav i någon av de tre regionerna…kortsiktig ekonomisk hänsyn tar över estetiska och andra kulturella värden. Den offentliga debatten är i det närmaste frånvarande”.

Mats Svegfors angriper upphandlingsfundamentalismen, den inskränkta kunskapssyn som förminskar professionskunskapen inom arkitektur och design, riksmedias bristande intresse för och bevakning av arkitektur och design på lokal nivå. Och han iakttar hur arkitekturen saknas i de regionala kulturplanerna. Arkitektur och design har en oklar kulturpolitisk ställning idag. Inte ens bland kulturkoftorna är arkitekturen självklar. När får vi Arkitekturlördag i Dagens Nyheter?

Det nya finns inte i det gamla. Ja, erfarenheten är till ingen hjälp vid beslut om framtiden, historien lär oss inte vad som är det rätta idag. Däremot kan vi lära hur andra har agerat i situationer av stor osäkerhet.

Därför föreslår Mats Svegfors Sverigeutställningen 2030 och det med en lysande motivering: Slående är att vi i vår tid inte har någon sammanhängande syn på riktningen i samhällsutvecklingen. Som vi frestas att uppfatta det: där ordning var, är nu kaos. Men våra samhällen präglas mer av styrka än svaghet jämfört med 1930. Vi tycker oss bli allt fattigare i takt med att vi faktiskt blir allt rikare. Det motiverar mer framtidstro än uppgivenhet. Stockholmsutställningen 1930 uttryckte en sammanhängande samtids- och framtidsförståelse. Den manifesterade genombrottet för en ny syn på form och design.

Med Sverigeutställningen 2030 får vi samhället att på allvar rikta blickarna framåt, menar Mats Svegfors. Och då handlar det precis som 1930 om hur vi bygger, bor och lever. Men det handlar också om kommunikationer, arbetsliv, hälsa och livsmiljö, rimligen allt i ett hållbarhetsperspektiv.

Så har vi alltså tre utredningar som korsar varandra på gång samtidigt; om arkitekturpolitiken i ”Gestaltad livsmiljö” klar oktober 2015, om behovet av regional planering i Bostadsplaneringskommittén klar juni 2015 och om arkitektur och design på regional nivå i ”Upplev kultur var dag” som just rapporterat sin förstudie.

Men även den regionala indelningen ses över. På DN Debatt idag skriver civilminister Ardalan Shekarabi att regeringen avser påbörja en regionreform för en moderniserad Sverigekarta med färre och starkare regioner som ”bättre motsvarar den moderna människans behov och förväntningar”.

Det svenska systemet har beskrivits som ett timglas med en stark statlig och kommunal nivå och en svag regional. Den statliga har trätt tillbaka med planering på frimärksnivå som resultat.

Vår tids frågor om urbanisering och landsbygdsutveckling, infrastruktur och bostadsbyggande, integration och klimatomställning kräver en bättre balans mellan planeringsnivåerna. Utredningarna öppnar ett tidsfönster för påverkan genom debatt.

Länk till rapporten ”Upplev kultur var dag”.

Se även det tidigare inlägget ”Regionernas Sverige och planeringsparadoxen”.

Detta inlägg publiceras också på archieleaks.se

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Arkitekturpolitik i politiskt vakuum

Det började ju så bra. Med klara utredningsdirektiv och en utredare som klippt och skuren för uppdraget. I Almedalen var entusiasmen stor och utredningsstarten kändes klockren.

En involverande process, öppen och transparent, som inte bara tycktes garantera bred informationsinhämtning, utan också skulle grunda för verklig tyngd i genomförandet av utredningens kommande förslag. ”Alla” var där, dock inte de som ytterst berörs. Detta faktum och några få förutseende frågor om alltför stor bredd i uppdraget drunknade i sommarglädje och uppmuntrande ryggdunk.

Äntligen skulle arkitekturen ta plats i politikens centrum.

Det fortsatte också bra. Till den nya regeringen utsågs inte en bostadsproduktionsminister, utan en bostads- och stadsutvecklingsminister, vars första linjetal träffade mitt i prick om arkitekturens betydelse för livsmiljön. Och som verkade ha bra samarbete med kulturministern, som i sin tur satsade stort på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer.

Flytten från socialdepartementet till näringsdepartementet visade att den nya regeringen såg byggandet som en förutsättning för jobben. Byggandet lämnade kostnadssidan och placerades på intäktssidan. Signaler kom också om att regeringen såg arkitektur som en kreativ näring och därmed ett område för export.

Och då är man i den politiska världens verkliga epicentrum.

Den välvilja och välmotiverade support som mötte utredaren på Arkitekturgalan i november visste snart sagt inga gränser. Men presentationen liknade samtalet i Almedalen, den handlade fortfarande om förväntningar, möjligheter och förhoppningar, nu med antydan om svårigheter att hantera bredden i utredningsdirektiven; arkitektur, form och design (som) omfattar alla av människan skapade miljöer – offentliga rum, byggnader, landskap, anläggningar, interiörer, tjänster, produkter och processer.

Bristen på konkretion var uppenbar och det börjar bli bråttom. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2015, vilket innebär att förslagen i praktiken ska vara klara i juni.

Utredningen måste, enligt min mening, prioritera flytten av arkitektur som en marginaliserad kulturpolitisk fråga till att bli en fråga för alla politikområden; stadsutveckling, landsbygd, bostad, infrastruktur, miljö, social, utbildning, forskning, kultur, arbetsmarknad, näring, utrikeshandel och finans. Arkitektur måste precis som ekonomi bli ett begrepp som förknippas med lösningar inom alla dessa områden.

Men det är en flytt som inte bara ska ske på kort tid, utan också i ett politiskt vakuum.

Efter regeringskrisen i december och i väntan på extravalet i mars är det en svag expeditionsministär som administrerar landet. Knappast rätt tillfälle för kulturdepartementets utredare att ta matchen med de andra departementens företrädare.

Ett land får den arkitektur det förtjänar, heter det. Arkitekturen som helhet är ett resultat av myriader av beslut på olika nivåer. En statlig utredning som denna bör därför också föreslå åtgärder som sätter fart på det arkitekturpolitiska arbetet i kommunerna. Men uppgiften stannar inte vid det offentligas ansvar. Det handlar också om byggherrarnas kunskaper, värderingar och drivkrafter. Att förena alla dessa intressen i konkreta och rättvisa arkitekturpolitiska mål är en mäktig uppgift.

När nu detta arbete har kommit igång, så hamnar det i ett unikt politiskt vakuum. Läget är milt uttryckt inte det bästa för det tunga förankringsarbete som är nödvändigt om denna utredning ska göra skillnad.

Utredningen behöver finna en väg ut ur det vindöga den har seglat in i. Och vinna tid för förflyttningen från kulturområdet till de många andra politikområdena.

Ett första konkret utspel från utredningen om hur den tänker tackla bredden i uppdraget och förankringen i de olika politikområdena är kanske den manöver som kan ta utredningen ur stiltjen i vindögat.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Arkitekturekonomi

Sju byggherrar skriver på SvD Opinion (2014-07-22) om hur de anser att man kan få igång investeringar i nya hyresrätter. Snart sagt alla har utrett frågan, men vår röst har saknats i debatten; vi som ska göra jobbet. Det är inte politiker (ramarna) och byggbolag (uppförandet) som bygger. Det är vi fastighetsägare som bygger!

Deras poäng är att hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än övriga upplåtelseformer och att det därför alltid är gynnsammare att bygga bostadsrätter vid samma markpris. Den politiska risken att bygga hyresrätter är alltför hög och det leder till att inte minst de mindre och medelstora fastighetsägarna avstår från att investera i bostäder. Vilket i sin tur begränsar konkurrensen och gör det dyrare att bo. En översyn av beskattningen är motiverad, anser debattörerna.

Byggbolagen har ju länge drivit debatten – och bostadsministern – med fokus på regelsystem och planprocess. Alliansen annonserade en infrastruktursatsning kopplad till ökat bostadsbyggande i Almedalen. Socialdemokraterna föreslår statliga kreditgarantier för att få igång byggandet av små hyreslägenheter. Byggherrarna pekar nu på markpriserna och skattesystemet.

Det är ingen tvekan om att ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer bostadsfrågan i centrum. De många debattinläggen diskuterar nu dessbättre tunga frågor som markpris, beskattning och finansiering i stället för små detaljer i regelsystemet.

Arkitektyrket handlar till stor del om ekonomi; att planera för begränsad resursanvändning och hushålla med ytor och material. Att bygga uthålligt och robust för användning under lång tid framöver. Att planera för mångsidighet och finna de smarta lösningarna, konstruktionerna och rumsligheterna som öppnar för nya möjligheter med begränsade resurser. Att ta vara på platsens förutsättningar utan att göra våld på natur och kultur.

I dessa frågor har byggherrarna i artikeln och arkitekterna en gemensam uppgift: att framhålla långsiktigheten i de ekonomiska kalkylerna.

Vi behöver föra in det arkitekturekonomiska kunnandet i debatten för att komplettera de fastighetsekonomiska, företagsekonomiska och nationalekonomiska perspektiven.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Ingen sommarfluga

Så blev bostadsfrågan äntligen en valfråga. Almedalsveckans alla initierade debatter om bostadsbyggande och infrastruktur klingade inte ohörda. Den blev inte bara en sommarfluga. Nu har både regeringspartierna och oppositionen tagit tag i frågan och spelat ut sina skilda perspektiv på marknadslösningar kontra samhällsansvar, finansiering och plan- och bygglagstiftning.

Därmed är ett viktigt arkitekturpolitiskt mål uppnått; (bo-)stadsbyggandet har kommit upp på agendan i rikspolitiken och massmedia. Fira och pusta ut? Nej, tvärtom. Det är nu det arkitekturpolitiska arbetet börjar på allvar.

För oss som har arkitektur och planering som yrke har ett helt nytt läge uppstått. Nu är det inte längre vi som ensamma försöker övertyga om frågornas vikt. Tvärtom får vi blixtsnabba och tvärsäkra besked om hur de ska lösas med allt ifrån särskilda förhandlingspersoner, till beskattning och lagstiftning.

Partiledare som aldrig tidigare tagit ord som ”exploateringsavtal” i sin mun står nu inför jättepublik i direktsändning och lär oss hur de ska användas. Vi får veta att medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn är ett otyg som ska få stå tillbaka för att inte hindra snabba byggstarter genom ändringar i lagstiftningen. Borta är insikten att lagstiftningen om medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn kom till senast vi behövde bygga mycket för att säkra kvaliteten och balansera enskilda och allmänna intressen.

Man tar sig för pannan och tänker att där blev vi allt bönhörda över all förväntan. Men det är ju så här det går till. När en fråga till sist får genomslag blir den dessbättre en fråga för många. Det är då vår kunskap behövs som bäst. Och det är inte vi som bestämmer tempot.

Nu gäller det att hänga med i svängarna och försöka ligga före. Det är nu vi ska finnas till hands med fakta och förklaringar i utredningar och debatter. Sveriges Arkitekter ställs på prov och varje arkitekt måste vara ambassadör för arkitektur.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se