Byggmästaren som vågade bygga

Läser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se