Bostadskatastrofens glömda orsak

Bostadsbristens orsaker söks av regeringen i villkoren för byggproduktionen. Av andra i finansiering och markpolitik. När ingen vill ta risken att investera i bostäder för dem som har det svårast växer problemen dag för dag. Men det finns också en annan orsak. Det är avsaknaden av kunskapsutveckling och nytänkande kring alternativa boendeformer.

Forskningspolitik är ett hett politikområde därför att det man väljer att satsa på får konsekvenser i alla led. Och det man avstår ifrån sjunker i betydelse. Det var inte bara bostadsdepartementet som avvecklades när den borgerliga regeringen tillträdde 1991. Byggforskningen lades också ned och med den finansieringen av den bostadsforskning som hade gjort Sverige till ett föregångsland inom bostadsbyggande.

Bostadsforskningens rötter går tillbaka till 1940-talet och dess kvinnliga pionjärer Carin Boalt och Brita Åkerman som med mod och envishet drev fram en forskning som tog användarens perspektiv på bostaden och boendet. De ville att de boende – inte minst kvinnorna som då arbetade i hemmet – skulle få en starkare ställning gentemot producenterna. En konsumentmakt som skulle komma att få stor betydelse för utformningen av bostaden och dess praktiska funktioner och utrustning.

Resultatet blev ytekonomiska lägenheter med väl genomtänkta planlösningar som gjorde drömmen om en egen god bostad möjlig att uppnå för alla. Än idag tillhör dessa bostäder de mest eftertraktade.

Till en början starkt ifrågasatt kom deras forskning att få betydelse även för svensk exportindustri när företag som Electrolux kunde presentera användarvänlig hushållsutrustning baserad på deras forskningsresultat och utvärderingar. Det var alltså ett helt innovationssystem som skrotades när bostadsforskningen medvetet ströps på 1990-talet och forskarna bokstavligen fick lämna institut och universitet.

Den kanske största negativa konsekvensen av detta idag är avsaknaden av aktuell kunskap om olika alternativa boendeformer för ett mångkulturellt samhälle. Då kunskapade man om studentboende, generationsboende, kollektivt boende, äldreboende, vårdboende och boenden tillgängliga för alla. Nu vet vi att marknaden aldrig tog över ansvaret för denna kunskapsutveckling. Den samlade kunskapen gick upp i rök. Det har bidragit till att de bostadssökande har en svag ställning, vilket hämmar drivkrafterna till produktutveckling och konkurrens.

Följden av detta är enahanda, konventionella och dyra bostadsrättslägenheter. Ingen törs pröva någonting nytt så länge samma planlösning kan krängas gång på gång. Kundnöjdhetsindex från en liten homogen kundgrupp är inte detsamma som en oberoende, kritisk forskning som granskar det byggda ur de bostadssökandes perspektiv.

Vi behöver nu veta så mycket mer om en mångfald alternativa boendeformer och boendegemenskaper. Ett aktivt kunskapande om boende – och inte bara om byggproduktion – är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Forskningsnära praktik – om lusten att lära

Hur kopplar man samman forskning och praktik? Vilken är vägen till praktiknära forskning? Mitt svar är att vägen till praktiknära forskning går via forskningsnära praktik.

Bakgrunden till frågan är tydlig. Hur arkitekterna ska kunna underbygga sina förslag bättre och ta sig an de svåra frågor som hör vår tid till: klimatomställning, social integration och urbanisering världen över. Det går inte att bara frankt påstå att en viss fysisk lösning också löser sociala problem. Kunskapen måste finnas där, liksom ett språk som gör argumentationen begriplig.

Men varför då ett gap mellan forskning och praktik, trots årtionden av goda försök att överbrygga det? Jag tror att det beror på att för den enskilde arkitekten är det inte just vetenskaplig forskning som är den primära vägen till ny kunskap. Det finns så många andra, mer närliggande vägar. Startpunkten för kunskapsutvecklingen skulle istället kunna vara den enskilde arkitektens lust att lära. Att ta vara på sina erfarenheter och lägga till nya kunskaper, varhelst de kommer ifrån. Allt för att utveckla sina egna tankefigurer. I lusten att lära och utvecklas ligger en enorm kraft. Den kan leda till insikt om vikten av gemensam kunskapsutveckling inom arkitektur och planering och där forskningen med stor säkerhet kommer att spela en oundgänglig roll.

”Professionalism är lika lite som kunskap en ägodel som människan erövrar och sedan tryggt besitter. Snarare ligger det i samspelet mellan fakta och insikter som man redan tillägnat sig och det nya som man försöker förstå och införliva med sin egen tankevärld.” skriver Johannes Åman i DN den 9 augusti 2013. Det viktiga är inte examen och den legitimerande yrkestiteln och sedan är allting klart, utan det livslånga lärandet. Det sker i den lilla gruppen, i teamet på ritsalen, i studion och på kontoret. Problemlösning består av replikskiften, av växelverkan mellan människor. Kunskapen bärs inte av den svartklädde designhjälten ensam. Den bärs av den lilla gruppen med sin kollektiva intelligens.

”…arkitektur är ett resultat av kollektiva insatser. Det ställer nya krav på hur vi organiserar vårt arbete, och vi måste etablera modeller för kontinuerlig utveckling av våra processer för att kunna möta ständigt nya utmaningar. Vi kan inte endast fokusera på den konkreta uppgiften framför oss, utan måste också försäkra oss om att vårt dagliga arbete även omfattar innovation, kvalitetssäkring och erfarenhetsåterföring.” diskuterar Jonas Runberger i boken ”Arkitekters verktyg”.

Därmed blir frågan om kunskapsdelning (knowledge sharing) central även för arkitektföretagen. Det handlar om att systematiskt lära i och från projekt i projektorganiserad verksamhet. Att bygga en kunskapsorganisation som förmår arbeta tvärs projekten. Ingen enkel uppgift eftersom alla medarbetare med tunnelseende fokuserar de egna pågående uppdragen. Men inget företag kommer längre undan uppgiften att bygga om sin organisation så att den gynnar reflektion och kunskapsdelning mellan medarbetarna.

Det finns också fina exempel på hur detta kan göras. Vid symposiet ”The Changing Shape of Practice – Integrating Research and Design in Architectural Practice” på Chalmers den 20 september i år redovisades sådana exempel från arkitektföretagen 3xN, KieranTimberlake, Helen & Hard, Foster & Partners och White. Det är kontor som utvecklar nya arkitektoniska uttryck och lösningar genom research by design. Det stämmer med mina egna erfarenheter, att det behövs en särskild studio i studion som arbetar med research, kontinuerligt och målmedvetet och som pallar trycket från alla dem som arbetar i linjen och har bråttom. Dessa företag har det gemensamt att de nätverkar inom det egna företaget för att implementera den nya kunskapen direkt i projekten där praktikerna har sitt primära intresse. Och ofta är det i projekten som kunskapsbehoven först uppenbaras. De här företagen expanderar också sin intelligens genom externa samarbeten, bland annat med forskare.

Så istället för att fundera över hur man först kan anpassa forskningen efter praktiken ska man, enligt min mening, organisera arkitektföretagen så att de öppnar sig för ny kunskap och blir systematiskt kunskapande och därför söker efter aktuella forskningsresultat och samarbeten med forskare. Det kommer i sin tur att medföra att forskarna vidareutvecklar sina arbetsformer i takt med att de lär av samarbetet med praktikerna. Praktiker kommer att söka sig till forskningen och forskarutbildningen. Och forskare kommer att söka sig till företagen. Båda parter med respekt för varandras integritet och professionalism.

Men det enskilda arkitektföretaget är sällan starkt nog att klara sin kunskapsförsörjning ensamt. Det behövs en samverkan mellan arkitektföretagen och en samfinansiering av de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna, där egennyttan något får stå tillbaka för den större gemensamma nyttan för branschen. Arkitektföretagen och byggandets många företag bildar tillsammans med forskningsfinansiärer och universitet ett samhällsbyggandets innovationssystem, som i sin tur utgör en del i den internationella forskningen och utvecklingen. Men det börjar som sagt hos den enskilde arkitekten som vill införliva ny kunskap i sin tankevärld.

KÄLLOR: Örjan Wikforss föredrag på arkitekternas Forskningsforum 2013: Forskningsnära praktik .
Blogginlägget Praktiknära forskning – vad är det?
Jonas Runberger, Arkitekters verktyg, Arkus 2012.