Christers felskär

SkalpellIdag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Byggmästaren som vågade bygga

galjonsbildenLäser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Dom kallar oss konsulter

oslo

Organisering har betydelse. Det trodde jag inte som ung arkitekt, då stod jag över sådana inskränkta byråkratiska begrepp. Fälten låg öppna, möjligheterna var oändliga. Det var andra som satt fast i förutbestämda fack i svåröverskådliga projekthierarkier. Och gnällde över sakernas tillstånd, pinsamt medelålders tyckte jag.

Själv rörde jag mig till synes obehindrad tvärs över organisatoriska gränser. Åtminstone fram tills dess det var dags att ställas inför de första större avgörandena. Då började insikten växa att sättet på vilket vi organiserar arkitektarbetet är avgörande för vår förmåga att utöva yrket och hävda arkitekturkunskapen.

Det tycks ligga en stor frestelse i att strömlinjeforma arkitektkontoren efter generella konsultmodeller. Timpris, debiteringsgrad, faktureringstider och projektrisker är de fyra parametrar som nu tycks styra mer än arkitektur som kunskap och arkitektarbetets särpräglade processer. Ängslig offentlig upphandling, snäva ramavtal, uppdragsgivare som spelar ut arkitekter mot varandra i olika faser inom ett och samma projekt pressar tillbaka arkitekterna. Faran är att den basala konsultaffären tar överhanden över arkitektarbetets organisering, att arkitektföretagen organiseras som konsultmaskiner.

Till och med internt på arkitektkontoren finns föreställningen att projektledarnas sätt att organisera byggprojekt också är det sätt på vilket arkitektarbetet ska organiseras. Ett självplågeri som hotar arkitektprofessionen och en bristande självsäkerhet som går ut över kvaliteten i arkitekturen. Traditionell detaljpillande projektledning har ju kommit till vägs ände, någon som illustreras dagligen i byggbranschen vars kaos döljs bakom ett falskt sken av ordning och reda.

Arkitektverksamheten får inte vara överorganiserad, säger Kjetil Trædal Thorsen, en av grundarna till Snøhetta, när jag besöker kontoret och Oslooperan (bilden). Det måste finnas ofullkomligheter i organisationen, spänningar som skärper tanken och som öppnar för överraskande omgrupperingar och kombinationer av kompetenser. Det handlar om vår förmåga att på djupet analysera och förstå uppdraget och vad som är politiskt möjligt, att finna var gränserna går om man tänjer ut dem till bristningsgränsen. Det är så vi söker efter det intressanta och meningsskapande, att vi är nyfikna och hela tiden öppna för nya vägar.

När andra söker efter specialisering som organisatorisk form, eftersträvar Snøhetta breddning. Det är i det interdisciplinära de säger sig hitta lusten och lösningarna. Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte, det är alltid och utan undantag ett teamarbete.

Organisationsforskaren Mats Alvesson (2004) stöder detta sätt att tänka om organisering när han skriver att det som utmärker framgångsrika kunskapsföretag bland annat är hög grad av autonomi, nedtoning av den organisatoriska hierarkin och användning av ad hoc-artade organisationsformer.

Arkitekturen är ett kunskapsområde i sin egen rätt, med egna villkor som inte sammanfaller med något annat områdes, skrev professor Björn Linn (1998). I dessa tider av social och politisk oro är de olika professionernas stabila kunskapsgrunder en stor tillgång för samhället. Visst kan vi lära något av andra om den underliggande konsultaffären, men den får aldrig bli överordnad. Arkitektoniskt ledarskap kan vi bara skapa själva.

Dom kallar oss konsulter. Men vi är arkitekter.

Referenser
Björn Linn 1998: Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet.
Mats Alvesson 2004: Kunskapsarbete och kunskapsföretag. Liber.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Vilket värdeskapande och för vem?

vardeskapandeTill de många värdeladdade orden – attraktiv! stadsmässig! – läggs nu värdeskapande!

Modeorden förvirrar. Ställd inför dessa känner man sig övertalad och mållös. Försöker man invända hamnar man utanför. De här orden förstör språket med vilket vi skulle kunna diskutera våra gemensamma angelägenheter. Väl definierade begrepp däremot är praktiska verktyg för att nå ömsesidig klarsyn och lägger grund för nydanande samarbete.

Värdeskapande stadsbyggande genom samverkan mellan privat och offentligt låter väl bra, men testa antitesen icke värdeskapande stadsbyggande. Vad är det? Genast reser sig frågan vilket värdeskapande och för vem? Och vilka hamnar utanför?

Kundvärde, bytesvärde eller användarvärde? Många säger värdeskapande, men talar inte om vad av detta eller annat de avser.

Begreppet värdeskapande finner vi i industriell produktionsplanering och värdeflödesanalys där man söker eliminera så kallade icke värdeskapande aktiviteter för att maximera kundvärdet. Men stadsbon är inte i första hand kund utan just stadsbo och jämställd medborgare.

Kundvärdesmaximering i stadsbyggande ställer svaga kundgrupper åt sidan; barnen, ungdomarna, de bostadslösa, låginkomsttagare, nyanlända och flyktingar. Så minimeras skolgårdar och fotbollsplaner byggs bort, bostadsbyggande kanaliseras till dyrbara bostadsrätter och samhället står rådvillt inför att lösa bostadsfrågan för nyanlända och unga som söker sin första bostad. Politik och medborgardeltagande ses som icke värdeskapande störningar och kommunal planering som ett gissel.

Att det privata kapitalet i allt större utsträckning står för investeringarna har gett andra förutsättningar för stadsbyggandet än när det offentliga stod för fiolerna.

I en globaliserad ekonomi söker det internationellt lättrörliga kapitalet värdeskapande investeringar. Var är räntegapet tillräckligt stort just nu? Var blir avkastningen på investeringen tillräckligt mycket högre än priset på pengarna med riskpremien inräknad. Investeringar vars avkastning beräknas efter deras bytesvärde vid exit.

Men bytesvärde vid snabb exit är inte detsamma som långsiktigt användarvärde.

Med ekonomismens språkbruk förskjuts fokus bort från användarvärdet. Det är ett försåtligt språkbruk som gör det alldeles hopplöst att argumentera för det som borde vara självklart; rättvis tillgång till stadens resurser och justa levnadsvillkor för alla invånare.

Nej, nu ska resurserna gå till särskilt utvalda platser. Platser som bedöms kunna göras attraktiva och få ett högt bytesvärde genom samverkan mellan det privata och det offentliga. Medan andra platser inte bedöms ha dessa förutsättningar och därför lämnas åt sitt öde.

Det är milt uttryckt lättare att få till detta värdeskapande i Västra hamnen än i Rosengård. Trots att användarvärdet av investeringarna hade varit så mycket högre där.

Bytesvärdeskapande exploatering är ett inslag i, men inte samma sak som samhällsplanering och stadsbyggande. Det är därför styrkeförhållandena mellan de privata och offentliga intressena måste hållas i balans.

Politiken får inte abdikera från en samhällsplanering som omfattar stad och land, rika och fattiga stads- och landsdelar och som håller användarvärdet av investeringarna högt. För samhällsplaneringen och politiken finns ingen bekväm exit när räntegapet är mer lockande någon annanstans.

Taggad , , ,

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,

UX Fastighet – det var här ni hörde det första gången

Det är hög tid att introducera begreppet UX Fastighet. Ett index som indikerar det verkliga värdet på en fastighet.

Att fastigheten levererar efterfrågad funktion, teknik och ekonomi är självklarheter för användaren. Eller borde vara det. Det som gör en fastighet mer åtråvärd än en annan är användarupplevelsen. Det är dess UX – user experience – som avgör kundens val av lokal, service och hyresvärd. Högt UX visar stor användbarhet och användarupplevelse.

Användarupplevelsen går utöver det praktiska och ekonomiska, den handlar också om att rummen, byggnaderna och platsen i staden känns rätt och lyfter den vardagliga verksamheten. Här vill vi vara, här kan vår verksamhet utvecklas, här mår vi bra.

UX Fastighet är något helt annat än kundnöjdhetsindex, som ju bara ger svar på just de frågor undersökaren ställer. Kundnöjdhetsindex avslöjar obarmhärtigt avsändarens schabloniserade föreställning om användaren. Det är till noll och intet värde för utformningen av lokaler som lyfter kundens verksamhet till nya nivåer.

Man kan nämligen inte fråga sig fram till användarupplevelsen. Den kan bara medvetandegöras tillsammans med användaren i en designprocess som hålls vidöppen för de oväntade och överraskande koncepten. Det räcker inte heller med att presentera olika alternativ och reducera användaren till en respondent eller försökskanin. Konsten är istället att involvera användarna i designprocessen för att tillsammans utveckla strategier och lösningar.

Till att börja med handlar det om att sätta sig in i användarnas verksamhet på djupet för att förstå uppgiften. I den vardagliga användningen av den byggda miljön finns ledtrådarna till nästa generations lokaler. Visualisering är då en nyckel till att kommunicera goda och dåliga användarupplevelser. Designprocessen är den process som också förmår addera det nya till den erfarenhetsbaserade kunskapen. Traditionell dokumentstyrd projektledning passar inte för denna uppgift, det handlar istället om personligt samarbete ansikte mot ansikte i intellektuellt rörliga former, agila processer.

Användarupplevelsen är inte stillastående, den är dynamisk och beror av tid, omständigheter och sammanhang. Framtidens uthålliga lokaler måste därför utformas så att de klarar denna dynamik, utan rivning och ombyggnad av bärande konstruktioner.

Jag möter så många inom fastighetsbranschen som anser sig veta vad användarna vill ha, basta. Med följd att samma lösningar upprepas om och om igen. Bekvämt att slippa ta risk, men föga värdeskapande. Ta kontor som exempel. Erbjuda ytterligare ett aktivitetsbaserat kontor? Eller utveckla framtidens kontor? Vänta tills någon har utvecklat ett nytt koncept? Eller själv ta ledningen? Och hur lyckas man med det, utan ett verkligt samarbete med de som har svaren, men som inte vet om det: användarna.

Tänk er ett UX Business Arena som sätter användarna i centrum. Där användarna – inte deras ombud – berättar för fastighetsägare, investerare, byggare och arkitekter vad de anser om och önskar av den byggda miljön. Det kan bli ett hett event där många lär känna UX Fastighet för första gången och fastighetsbranschen kommer ikapp den digitala tjänsteindustrin.

Inlägget är publicerat i Fastighetsnytt nr 3 2015

Taggad , , , , ,

Låt David Chipperfield gå all-in med Nobelhuset

Nobel CenterDetaljplaneförslaget för Nobel Center avstyrkes, skriver Stockholms skönhetsråd ampert i sitt remissvar. Och det är de inte ensamma om. Men både på och mellan raderna kan man utläsa att det vore ändå bra fint om Stockholm kunde tillföras ett Nobelmuseum som också ska få synas. Och inte heller denna önskan är Skönhetsrådet ensamma om.

Dock på Stockholmsvis lite mindre, lite lägre och helt underordnat byggnaderna runt omkring. Skönhetsrådet vädjar till Nobelstiftelsen att banta programmet och därmed banta bort monumentaliteten i förslaget. Lika fullt önskar man en verklig märkesbyggnad.

Tvehågset, minst sagt. Att driva uppfattningen att den nya byggnaden ska underordna sig kringliggande byggnader och helt anpassas till den äldre arkitekturen, samtidigt som man önskar sig en märkesbyggnad och ett samtida tillskott till stadens förgrundsbyggnader.

I en tid utan en dominerande arkitekturstil sätts bedömaren på prov. Så här kan man också läsa förslaget, tycker jag:

Byggnaden reser sig ovanför hustaken runt omkring. Här uppe ligger ett vackert auditorium som öppnar sig för himlen över Stockholm. Vilken upplevelse att samlas i förväntansfullt sorl i de glasade foajéerna i vinterkvällen inför utdelningen av årets Nobelpris och att där andas ut en stund före den efterföljande båtfärden till Stadshuset. Att få vara au milieu, precis mitt i den lysande storstaden, här på skärgårdens innersta ö.

Det skimrar av mässing om fasaderna på dagen. På kvällen lyser de milt bärnstensfärgade. En solitär märkesbyggnad som ansluter till kvarteren ytterst på Blasieholmen, men som med en liten förskjutning ändå står fritt, markerande att detta är något alldeles speciellt.

Med planförslaget tillförs staden ett nytt torg med upprustade kajer och enastående vyer över Nybroviken. Men byggnaden tillför också staden och dess invånare publika rum som inte är kommersiella. Som tidskriften Arkitektur påpekar har detta inte skett sedan Kulturhuset öppnade 1976: ”Nobel Center kan bli den motvikt som Stockholm city anno sent 2010-tal behöver”.

I David Chipperfields vinnande förslag är huset utformat som ett drömskrin, fyllt av möjligheter att i utställningar, möten och seminarier levandegöra vetenskap och innovation. Det är ett allkonstverk i vardande med sina många funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, akustiken, konsten och symbolerna.

Detta är en av få byggnader som kan och ska bilda förgrund. Därför ska den ha en stark form och vara jämbördig med Nationalmuseum och synlig från Slottet. Det stora vattenrummet tål denna volym.

I detta skede, när förslaget till detaljplan behandlas brukar arkitekten ha kommit ungefär en tredjedel på väg i arbetet med den slutliga utformningen. Samråds- och remissprocessen fångar in kritik, iakttagelser och kunskaper som kan arbetas in i förslaget. Och det är också vad arkitekten själv säger i en kommentar. Det är inget ovanligt med det. Samrådssynpunkterna utgör några av de modifierande faktorer som medverkar till att utveckla de bärande idéerna.

Så mycket återstår alltså, men utan ett klartecken genom en antagen detaljplan kan arbetet inte fortsätta särskilt länge. Kommer Stockholm stad att ge Nobelstiftelsen och arkitekten fortsatt förtroende att vidareutveckla det vinnande förslagets starka bärande arkitektoniska idéer? Eller kommer politiska kompromisser att ännu en gång stympa en konstnärlig helhet?

Låt David Chipperfield gå all-in!

Foto: Del av fasad. © David Chipperfield Architects.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Taggad , , , ,

Vart tar den arkitekturpedagogiska verksamheten vägen på Moderna Arkitektur?

BallongerSå kom då det väntade förslaget från Kulturdepartementet om ”Inordnande av Statens centrum för arkitektur och design i Moderna museet”. Att två statliga museer och myndigheter som verkar i samma byggnad samarbetar och delar administrativa och andra resurser är klokt. Sammanslagningen till en myndighet kan ytterligare effektivisera organiseringen. Att en myndighet kan ansvara för fler än ett museum finns det goda exempel på. No big drama.

Men förslaget innebär att ArkDes/Arkitekturmuseet läggs ner, namnet försvinner och verksamheten integreras helt under namnet Moderna museet. Det finns även något lockande i detta. Arkitekturen erkänns som konstart tillsammans med måleri och skulptur som också behandlar rummet. Ett internationellt kontaktnät öppnas och chefskapet för Moderna Arkitektur (som jag kallar det) blir attraktivt för skickliga kuratorer. Bra så långt och ingen tvekan om att det öppnas nya möjligheter för fina arkitekturutställningar. Jag föreställer mig att Moderna museet står för en konstnärlig integritet som också kan hålla arkitekturen fri från dess många intressenter med sina olika agendor.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Samlingarna borde vara en central del av verksamheten och även där finns en likhet med Moderna museet.

Men det som jag inte får övertygande svar på i departementspromemorian är mötesplatsuppdraget, arkitektur som samhällsbyggnad, och särskilt den arkitekturpedagogiska verksamheten. Samverkan med skolor och lärare, barn- och ungdomsverksamheten vid ArkDes/Arkitekturmuseet är något av dess verkliga styrka. Och den kan inte utföras virtuellt som andra delar av mötesplatsuppdraget. Arkitekturpedagogik kräver rum, utställningar, material och utrustning. Och framför allt arkitekturpedagoger. Jag har svårt att se hur detta uppdrag kan integreras i Moderna museets verksamhet. Risken är att det kommer på undantag. Och det vore ett stort steg bakåt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn och unga till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen.

Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter. Så att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld. Det handlar inte om att mästra! Och det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid ArkDes/Arkitekturmuseet ett föredömligt exempel på.

I det fortsatta arbetet med att slå samman museerna måste den arkitekturpedagogiska verksamheten säkras och ges förutsättningar att utvecklas. Och arkitekturverksamheten som helhet drivas med eget uppdrag och under eget namn, förslagsvis Moderna Arkitektur.

Foto: Suzanne de Laval, arkitekturpedagogen.se

Detta inlägg publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,